Matte hade varit ute och roat sig på egen tass i några dygn. Innan matte åkte satte hon ut en stor skål med torrfoder till mig på altanen. Hon bad sina gamla föräldrar gå och släppa in mig.

Så bra, tänkte matte när hon kom hem och såg att skålen var borta, då är Soya inne och har det varmt och skönt. Hon öppnade dörren. Varför kom jag inte ut i hallen och sträckte på mig och gäspade som vanligt? Hon tyckte sig urskilja mig i soffan. Det var lite mörkt, men det var något som inte stämde. Det var - ve och fasa! - inte jag. Det var en avlägsen släkting! Ett annat exemplar av felis catus! Det enda vi hade gemensamt var att vi var svartvita båda två.

Den dumma katten åt upp hela min frukost, hela min middag och hela min kvällsmat och låg sedan i min soffa tills matte slängde ut den! Fy katten för den katten!

Mvh Soya - den saltaste bönan i stan